en sista gång
Som jag har längtat, år ut och år in, efter att hitta en bröstkorg att sova på och räkna dess hjärtslag då jag inte längre hittar mina egna. Jag väntade. Jag letade. Jag blev förkrossad. Jag gav upp. Jag blundade. Jag öppnade ögonen. Jag fann honom.
Flickan på 168 cm och blåmärken på knäna rev ner gallret som burade in hennes hjärta efter otaliga år av att bygga upp sitt försvar. Och lika snabbt som tårar börjar rinna sekunden efter man dragit sig undan var hon överväldigande och passionerat kär. Jag skulle vilja behålla den vackra känslan i min själ för evigt. Jag önskar att jag kan lyckas beskriva den med ord, så jag har något att dela med er. Ord som jag sedan kan gå tillbaka till och finna tröst i. För varje gång han går ut genom dörren tittar jag på honom och känner glädjen inom mig, i hopp om att han känner precis likadant och kommer tillbaka för att öppna samma dörr ännu en gång.
Efter flera års längtan efter att hitta en bröstkorg att sova på och räkna dess hjärtslag då jag inte längre hittar mina egna, hittade jag honom. Killen som jag vill dela allt med.