ONLYISABEL

Jag är fortfarande extremt osäker på om jag ska publicera detta eller inte. Känns inte rätt, samtidigt som jag vill att ni (eller framförallt du) ska förstå..

Jag läste någonstans att man ibland ska ta itu med sina känslor. Skrika, skratta, gråta, få spratt, kasta saker eller göra precis vad du känner för. Skriv ner vad du känner, dina ärliga känslor och låt tårarna rinna, låt dem forsa nerför dina kinder. Man behöver inte skriva de så någon kan läsa det. Du kan göra det helt för dig själv och sedan bränna upp pappret om du vill det. Jag tror det är sådant som man borde göra ibland.

Och just nu känner jag att jag måste skriva av mig, men vet knappt vart jag ska börja efter allt som hänt. Det är väl bara att samla sig, börja någonstans och låta tårarna rinna..

För ca tre månader sen blev jag tillsammans med en kille. I början var jag extremt osäker och visste inte alls vad jag ville. Det gick för snabbt helt enkelt. Helt plötsligt hade jag pojkvän och var inte beredd på det direkt. Framförallt när jag är som jag är. Det jag menar är att jag är ganska osäker på mig själv, och behöver lite tid för att lära känna och bygga upp ett förtroende för personen. Tidigare har jag också gjort fel, låtit de gå för snabbt och det har i nästan alla förhållandena slutat med att jag blivit sårad. Men tro mig, jag försöker verkligen, även om jag inte alltid lyckas.

I detta läge lyckades jag komma riktigt nära killen, trots att det gick så snabbt i början. Vi träffades ofta och hade roligt tillsammans. Han var den första killen som jag kände att jag kunde prata om allt med – öga mot öga. Och det har jag inte känt förut, vilket jag tyckte var framsteg och påverkade relationen positivt. Med honom trivdes jag verkligen, jag kunde vara mig själv och älskade varenda sekund jag delade med honom. Han accepterade mig för den jag är och brydde sig inte om vad andra sa. Förtroendet för honom var snabbt uppe, och jag kände mig mer trygg än någonsin. Den osäkra känslan jag hade i början försvann samtidigt som mina känslor bara blev starkare för var dag som gick. Han blev inte bara min pojkvän, utan även som min bästa vän, min andra halva. Aldrig har jag känt mig så lycklig som jag gjorde när jag fick ligga i hans famn.

Men efter att jag varit borta i min sommarstuga i några dagar fick jag reda på att han skulle bort i en vecka. Så vi hann bara träffas snabbt i 5 minuter precis innan han skulle åka. Det kändes tråkigt, men ändå fanns det ingenting man kunde göra åt det. Vi höll ju kontakten med mobilerna varje dag. Men slutet mot veckan när han var borta märkte jag hur allt började bli annorlunda. Vi pratade inte lika mycket och han började prata på ett annat sätt. Jag blev orolig, men det verkade inte som om det var något ändå. Men kunde inte riktigt släppa det när det fortsatte vara så. Efter det gick det bara utför..

Idag är det 5 dagar sen jag fick reda på att han var osäker på vad han kände och vad han ville med mig.
Idag är det också 2 dagar sen jag blev singel.

All glädje jag hade är som bortblåst. Finns ingenting som lockar mig. Jag varken sover eller äter mycket. Har ingen aptit över huvudtaget, går runt med ont i magen konstant. Gråten i halsen, tårar som bränner bakom ögonlocken, brustet hjärta. Det känns som att jag förlorat en del av mig själv och jag förstår inte alls hur jag ska ta mig upp på fötter igen. Jag vet att det tar tid och att en dag kommer jag att vara mig själv igen. Men jag är rädd att det kan ta tid innan dessa känslor försvinner och jag tvekar på om jag ens kommer att glömma honom helt och hållet.

Alla som varit med om sin första kärlek vet om att det i stort sett alltid finns kvar inom en. Det är inget man släpper helt, men detta förhållande jag hade med denna kille var bättre. Jag trodde vi hade det bra, och framförallt trodde jag inte att det helt plötsligt skulle ta slut så tidigt.

Nu sitter jag här med tårar som rinner nerför kinderna och tänker tillbaka på allt som vi delade. Alla gånger han log mot mig, alla gånger han sa att han älska mig och alla gånger jag låg i hans famn. Jag saknar allt, vill bara tillbaka men det finns ingenting jag kan göra. För nu är det över, och jag förblir ledsen och sårad.

F – jag vet inte om du läser detta, men..
jag saknar dig, jag tänker på dig och jag älskar dig.